Det är en tidig morgon och Virungavulkanerna ligger fortfarande höljda i
dimma. Bergsregnskogen klamrar sig fast längst branterna. Skogen samlar upp
regnet för att sedan släppa ut det i lagom portioner och vattna odlingarna
av vitkål, tobak och morötter som frodas på de bördiga terrasserna. Vi
befinner oss på drygt 2 000 meters höjd och luften är tunn. En bit längre
upp i den täta grönskan finns bergsgorillorna. Cirka 320 djur lever vid
Virungavulkanerna, som breder ut sig i gränslandet mellan Rwanda, Uganda
och Kongo. Av åtta vulkaner är två fortfarande aktiva.

Bergsgorillorna är starkt utrotningshotade. Endast i Virungabergen och i
ett område inne i Uganda, Bwindi, finns det bergsgorillor. Forskarna är
dock tveksamma till om Bwindigorillorna är renrasiga. En uppblandning med
östlig låglandsgorilla kan ha skett.

Gorillorna har tidigare dödats och lemlästats. Av deras händer och fötter
gjorde man askfat och fruktskålar. Ungar rövades bort från sina familjer
för att bli attraktioner på ett zoo någonstans i världen. Vid sådana
tillfällen dödades oftast vuxna djur när de försökte rädda ungarna. Nu är
gorillorna skyddade. Virungabergen har gjorts till nationalpark och finns
med på FN-organets UNESCO:s världsarvslista. Det bedrivs fortfarande
tjuvjakt på antilop i parken. Fällor gillras och det händer att gorillor
fastnar i dem. De turister som gästar bergsgorillornas hem bidrar
ekonomiskt till nationalparken och gorillornas skydd. Bland annat anställs
parkvakter som håller efter tjuvskyttarna. Gorillaturismen är ett bra
exempel på ekoturism när den fungerar. Bergsgorillornas fortsatta existens
har blivit helt beroende av turismen.

Jag har med mej en liten grupp förväntansfulla gäster som jag redan vid
gryningen tagit över gränsen mellan Uganda och Kongo. De har rest hit för
ett möte med "De dimhöljda bergens gorillor". Tillsammans med några
skickliga spårare och soldater vandrar vi uppför vulkanens brant. Vi är
utrustade med kameror, vattenflaskor och proviant samt kläder som ska
skydda mot brännässlor och små arga myror som kryper upp längs benen och
envist biter där huden är som tunnast.

Våra erfarna spårare letar efter gorillornas nattnästen. De vuxna större
gorillorna sover på marken i något som liknar stora slarvigt byggda
fågelbon. Yngre och lättare djur kan sova uppe i träden. När dagen gryr
vaknar gorillorna och söker sig till en matplats så nära som möjligt. De
rör sig sällan mer än 500 meter under en och samma dag.

Spänningen stiger i takt med att vi klättrar högre och högre upp.Trots att
jag besökt dessa stora människoapor flera gånger så känns det overkligt att
bergsgorillorna när som helst kan dyka upp ur den täta grönskan. Vi är i
gorillaland.

Helt plötsligt, en bra bit längre bort, hör vi en gorilla som trummar sig
på bröstet. Vi tittar på varandra i gruppen. Det finns plötsligt något
speciellt i blickarna. Trötta ben får ny kraft och vi fortsätter i riktning
mot ljudet. Med machete, eller panga som den stora kniven kallas här i
Kongo, röjer vi en väg igenom regnskogen. Vi finner snart gorillornas
nattnästen med färsk spillning. Den fräna lukten från deras kroppar leder
oss i rätt riktning. Spårarna börjar grymta högljutt. Ljudet ska förvarna
gorillorna om att vi närmar oss. En gorilla svarar. Mitt hjärta slår ett
extra slag – och det är inte av ansträngning. Några grenar viks undan och
framför oss står Lulengo, en tioårig hanne som trots sin ungdom är ledare
för en grupp på tolv djur. Han granskar oss en stund med värdig blick.
Därefter vänder han sig om och försvinner in i grönskan igen. Det är lugnt.
Sakta och försiktigt följer vi honom. Han leder oss till sin lilla grupp
och snart sitter vi där, "hemma hos Lulengo". Ungarna brottas och tumlar
runt medan tålmodiga vuxna gorillor övervakar och låter sig klättras på.
Några äter, andra har lagt sig till ro för att vila och smälta maten.
Gorillornas magar är stora och uppsvällda av alla vegetabilier som det
tuggat i sig under morgonen. De fiser ogenerat.

Våra kameror smattrar. Vi har fina fotomöjligheter. Några ungar börjar att
klättra i träden och leka tafatt. De är väldigt nyfikna och vill komma
ända fram till oss. Vi måste vi backa för att hålla fem meters avstånd
till gorillorna. De är mycket mottagliga för människans sjukdomar. Förkylda
personer får inte gå upp till gorillorna

Lulengo har ännu inte fått den silvergrå ryggtavla som de äldre
ledarhannarna har. Normalt är det en "silverrygg" som dominerar flockarna.
Silverryggen parar sig med honorna i sitt harem. Han bestämmer när och
vart gruppen ska gå och han försvarar sin flock mot inkräktare, till
exempel kringströvande hannar som försöker locka till sig honor från
flocken.

Lulengos pappa Ruagabo, eller Marcel som han också kallades, var tidigare
flockens silverrygg. 1995 dödades han tillsammans med en av sina honor när
tjuvjägare stal en av ungarna för illegal försäljning. Kaos utbröt i
flocken och den unge Lulengo blev ledare. Lyckligtvis greps tjuvjägarna och
ungen återfördes till flocken.

I en timma får vi sitta här och njuta av gorillornas sällskap. Vi tittar på
dem och de tittar på oss. Jag är övertygad om att de studerar oss lika
mycket som studerar dem och att de, likväl som vi, ser släktskapet.
Det börjar snart skymma, det är dags att vandra ner till baslägret.
Därifrån transporteras vi på ett pick-up flak på mycket steniga vägar.
"Jambo" , ropar barnen från de små hyddor vi passerar och springer efter
vår pick-up..

Den natten somnar vi gott i våra hyddor, och jag tror att de flesta av oss
har en bild av bergsgorillorna på näthinnorna. Det har i alla fall jag haft
varje gång.

* Gorilla gorilla berengi är en utrotningshotad art. Det finns bara drygt
600 djur kvar i världen.

* En gorillahanne väger omkring 200 kilo och är över två meter lång. Honan
är mindre och hälften så tung. En nyfödd unge väger två kilo och följer
sin mamma i tre år.

* En flock kan innehålla upp till 30 djur. De ägnar en stor del av sin
vakna tid åt att äta och sätter i sig cirka 18 kilo växter om dagen.

* Bergsgorillan är en av människans närmaste släktingar och den största
människoapan. En gorilla kan bli 45–50 år gammal.

* Gorillorna lever ett fredligt familjeliv och undviker konflikter med
människan.

SKRIVEN AV ANNELIE UTTER