Text Janicke Henrikson, med Annelie Utter
Foto Janicke Henrikson

Stofs Islandsresa planerades i samarbete med ekoturismarrangören Natur Resor Annelie Utter. Annelie, som har lett många resor på Island, följde med och höll i alla trådar, donade med det praktiska och lagade jättegod mat. Jag, Janicke, åtog mig att ansvara för rapporten. Annelie lånade mig generöst sina anteckningar, jag har saxat ur dem. Nu far vi!

Stormfågel! Kryss! Vi hade fått upp tubarna vid en strand full av vadare redan en timme efter det att vi landat i Keflavik vid fyratiden på eftermiddagen. Vår guide Helgi Gudmundsson hade mött oss på flygplatsen med minibussen. Helgi talar svenska, vet det mesta om Islands flora och fauna, kultur, historia. Samt visade sig besitta en enastående förmåga att nosa upp resans drömarter. Egentligen var det bara en som vi till vår grämelse missade - Islands enda gråsparvkoloni. Men det var inte Helgis fel.

Men nu hade vi alltså nyss landat och stod vid Gardaskagi, en fyrplats några kilometer norr om Keflavik. Mängder av stormfåglar på nära håll, tretåig mås. Varmt rostbruna kustsnäppor, större strandipare, roskarlar, ett femtiotal sandlöpare. Som bilobs hade vi redan vittrut, grågäss sångsvan och ljungpipare.

Vi drog vidare för att Annelie skulle hinna bunkra innan affärerna stängde. Medan hon slet med det första lasset för vår självhushållning grävde vi andra fram badkläder inför ett dopp i Blå Lagunen, inte dumt efter snålblåsten vid havet!

Ett par snösparvar hoppade framför oss på stigen tillbaka till bilen.
Sent på kvällen installerade vi oss i Frälsningsarméns gästhus i centrala Reykjavik, Annelie rivstartade sin förmåga att organisera arbetslag och laga god mat. Vid midnatt fick vi äntligen käk, pasta med smarrig röra på havets frukter. Klockan ett på natten artgenomgång och sedan stup i säng.

Tisdagsmorgonen välkomnade oss med sol och värme, vi tog en sväng runt kvarteret till Rådhuset för att studera en stor topografisk reliefkarta över Island. Pirr i magen när vi på allvar insåg i vilket fantastiskt landskap vi skulle färdas i hela två veckor. Runt hela ön, avstickare inåt landet och ut på uddar kringskurna av fjordar och floder och med Atlantens obrutna horisontlinje i fonden. Vulkaner, glaciärer, canyons, floddelta, isberg, vattenfall, geysrar, heta källor och klippor som stupar hundratals meter rakt ner i havet. Dags att sticka!

En kort rundtur i Reykjavik, här är staren stadsfågel, allestädes närvarande. Sedan kosan mot Thingvellir nationalpark genom ett säreget landskap, grusiga vulkansluttningar med djupröda stråk av järnoxid, ljuvligaste gul-brun-gröna mossor i dalarna. Sol och hetta, vi promenerade ett stycke med ett stort lysande blått öga i fonden - Islands näst största sjö Thingvallavatna. Kritvita höga ångplymer väste ur marken. Lunch på ett litet värdshus, busgod lammsoppa.

I Thingvellir hörs bruset av historiens vingslag starkast på hela ön. Och det vill inte säga lite. Thingvellir är platsen för Alltinget, där islänningarna samlades år 930 för att bilda sin stat och där den lagstiftande församlingen samlades varje sommar ända till 1798. Även geologiskt är Thingvellir upphetsande, beläget som det är i en fyra kilometer bred och fyrtio meter djup sänka som vidgar sig en och en halv centimeter per år och dessutom sjunker. Island ligger ju just där kontinentalplattorna slits isär och ingenstädes syns det så tydligt som här. På någon fascinerande minut förflyttar man sig från den nordamerikanska landmassan till den eurasiska!
På detta märkvärdiga ställe fick några av oss livskryss - ett vackert par strömand vid ett litet vattenfall. Ljungpipare, småspov, gärdsmyg, rödvingetrast.

Vidare till Geysir, hetvattenkällan som i tusentals år har skickat en imponerande vattenkaskad högt upp i luften, för närvarande synnerligen oregelbundet. Så Geysir fick vi inte se, lillebrorsan Strokkur är dock pålitlig och gjorde sitt bästa var tionde minut. Men det var nästan mer spännande med alla hål i marken där kokande vatten bubblar upp och påminner om krafterna i jordens inre.

Det hade böjat regna och blåste ganska hårt, vi flydde in i bilen för tio minuters färd till Gullfoss, ett av Islands alla imponerande vattenfall. Landskapet ändrade karaktär i regnet, färgerna djupnade och lyste. Vi njöt av det storslagna Gullfoss, men en viss fågelabstinens började märkas i gruppen. Den botades vid nästa vattenfall, Seljalandsfoss, där hundratals stormfåglar häckar på klippväggarna.

Vi for österut och tog av mot gården Stora Mörk där vi skulle bo. Häckande strandskator i stenskravlet alldeles vid vägen, strömänder i diket, men nu börjar det skymma så dem spar vi till i morgon. Uppståndelse när ett däggdjur smyger i dikesrenen. Mink?? En blårävsunge!! Men nej det var bara huskatten.

Stora Mörk erbjöd inglasad veranda med fri sikt över det vackra landskapet ända ner till havet i fonden. Kvällens matlag fixade stekt korv med ljuvligt potatismos med purjo och smörslungade morötter. Artgenomgång och lite läsning i fågelböcker, sedan skön säng.
Tidig onsdagsmorgon i gulddisigt solljus och ängspiplärkor, rödspov, småspov, enkelbeckasin, rödvingetrast. I lagården kor och kalvar, nyfödda lamm. Jubel i bilen därifrån när vi bredvid vägen hade både strömand och smalnäbbad simsnäppa.

Vidare österut genom Islands bördigaste landskap. Vi började få ett ordentligt hum om fågellivet. Så fort vi öppnade bildörren hörde vi rödvingetrasten, den finns överallt där biotopen är den rätta, liksom enkelbeckasin och småspov. Gott om rödspov, varieteten Islandica som är mer och djupare rödbröstad än den vi ser hemma.
Dags för ett vattenfall till, det 62 meter höga Skogafoss. Man kan klättra upp en bit och komma in bakom fallet, där enligt legenden en skatt ligger gömd. Den hittade vi inte, men väl sex strömänder som vilade i en stilla pöl.

Långt stopp vid Reynisfjora, en av tio topprankade stränder i världen. Solen hettade, havet silver i motljuset, tunga vågor vältrade över den svarta sanden. Äntligen de första lunnefåglarna, liksom havssulor, långt ut, men ändå. Vi räknade in 130 havssulor. Massor med alkor på vattnet. Spännande basaltgrottor, Korpen flyger spelades in här. Helgi tog ett gruppfoto av oss, uppflugna på basaltpelarna.

Det blev förstås dags att dra vidare, en storlabb strök tätt förbi som avsked.
Helgi berättade att under jakttiden 1 juli till 15 augusti fångar man omkring 100 000 lunnefåglar på Island. Jägaren sitter på vakt vid en klippa där fåglarna flyger förbi och fångar dem med en håv på en lång stång. Sedan bryter han nacken av dem, och omsider hamnar de i grytan. Och jo, de smakar underbart, liksom sillgrissla, inte ovanliga på restaurangernas menyer.

I det lilla samhället Vik, Islands sydligaste stad, åt vi en sen lunch, somliga fyndade vackra islandströjor i den lilla stickfabriken, somliga såg ladusvala. Sen vidare över Myrdalssandur och det blev uppenbart att det gått inflation i fantastiskt! Otroligt! Inte klokt! Giv oss fler ord för detta oöverträffade landskap! Myrdalssandur, en svart sandöken skapad av de floder av lavasand och smältvatten som störtar fram när Katla erupterar under Myrdalsjökull.
Sedan gick vägen över ett till synes oändligt, ogästvänligt taggigt lavalandskap, delvis övervuxet med svampaktig gulbrun mossa, resultatet av ett katastrofalt vulkanutbrott 1783.

Helgi tog in på en avtagsväg, ställandes jaktfalk i utsikt. Vi gick över böljande kullar till tungvrickande Fjadrargljufur, en två kilometer lång svindlande djup canyon. Det regnade, klipporna glänste brunsvarta, lysande gröna mossor och ormbunkar klängde i skrevorna. Vi stannade en timme, de modigaste kravlade ut på smala avsatser och glodde hisnande på vattenfallet långt där nere. Men jaktfalken bidade någon annanstans.

Nu var klockan snart sju och det var skönt att vi bara hade en kvart att köra till vårt logi i Efri Vik, där vi blev inkvarterade i små stugor och hade en ombyggd lagård att laga mat och festa i. Vi grillade suveränt lamm, fixade ris och sallad och tsatziki.

Vilken dag det hade varit! Höjdpunkten var väl lunne och havssula, men vi började närma oss storlabbens marker, dagens räkning gav ett femtontal. Och vanliga labben var allmän, liksom sångsvan, grågäss, strandskata, ljungpipare, enkelbeck, rödspov, småspov, rödbena, tretåig mås........ Och smalnäbbade simsnäppor i pölar längs vägen, 17 stycken. Även onsdagen blev förstås späckad. Start i regn och stopp efter en kort stund för att bese en märkvärdig basaltformation, men behållningen blev ett par storlabbar som hade flyguppvisning på bara några meters håll.

Vägen strök förbi Vatnajökull, Islands största glaciär, som hyser vulkanen Gjalp i sitt inre. Vi mindes utbrottet 1996, tv visade de framstörtande vattenmassorna som slet med sig vägar och broar. Fortfarande forsar smältvattnet ner mot havet, och det är livsfarligt att gå omkring på stranden. Stora isblock ligger begravda under sanden och smälter långsamt, kliver man där är det plupp och ajöss.

I Skaftafell nationalpark vid Vatnajökulls fot tog vi oss en ordentlig bensträckare. Solen sken igen och vi svettade oss 350 meter upp till utsiktspunkten, och det var det värt. Glaciären med sina tungor, flodlandskapet ner mot havet, den doftande fjällbjörkskogen under oss. Där sjöng rödvingetrastarna som galningar, och vi hade nu insett att deras sång förändrades allteftersom vi förflyttade oss. Vi kliver ur bilen och tror vi har en ny art. Men nej, det är vår följeslagare rödvingetrasten med ny dialekt.

Lunch nere i parkens restaurang, där vi också såg en film om Gjalps stora utbrott 1996. Vidare längs kusten, vägen stryker nära havet och vi kom till Breidamerkursandur, där storlabben häckar i tusental, helt öppet ligger de på sina bon i sanddynerna, badar och plaskar i småpölarna. Hade inte kunnat föreställa mig sådana obsar på storlabb!
En smålom boade på en tuva. En flock med över hundra större strandpipare under ivrigt födosök.

Nästa spektakulära fågelstopp blev Jökulsarlon, en lagun bildad av smältvatten från Breidamerkurjökull. Stora isberg kalvar ner i lagunen men deras väg till havet spärras av en bro. Här finns världens största koloni silvertärnor. Tusentals sitter på sanddynerna, tusentals skriar i lufthavet, det är inget område man ger sig in i, ens med stålhjälm. Vi skrotade runt i utkanten och hade goda obsar även på strömand, hundratals tretåiga måsar och ett antal lekfulla knubbsälar.

Vägen fortsatte nära havet, stannade i lilla hamnstaden Höfn, Annelie och Helgi bunkrade, vi andra skådade. Tusentals tärnor, några simsnäppor, en stor flock småskrak. Samt något underligt som vi inte blev kloka på. På några gräsöar och skär i viken var linor spända kors och tvärs, färggranna käppar och flöjlar nerstuckna i marken. Så obegripligt att vi enades om att det måste vara en konstinstallation. Men Helgi visste förstås - genom århundradenas lopp har ett samarbete mellan djur och människa etablerats. Människan sätter upp dessa skrämmor, ejdern har lärt sig att den kan häcka i ro i skydd från trutar och annat farligt, och i gengäld släpper hon fram människan när hon kommer för att samla dun.

Vi såg också diskretare skydd, bara en nedstucken pinne på lämpliga ställen i en grässlänt invid något bostadshus. Ådan vet att där vakar människan över henne och hon söker sig dit.
Klockan var redan åtta på kvällen och från Höfn var det inte långt kvar till vår nästa nattkvist. Tvärnit! Sju praktfulla renar på vår högra sida! Större än våra, varmt café au lait-färgade med praktfulla mörkt bruna tjockluddiga horn (Rangifer tarandus). Annelie som varit så mycket på Island hade inte sett ren förut, de brukar hålla till i mer otillgängliga trakter. Innan vi lämnade östlandet skulle vi se inalles 65 renar, mycket ovanligt!

I regn kom vi fram till den lilla gården Stafafell vid Lon, i ruggigt regn for vi därifrån tidigt på fredagen. Däremellan hade vi förstås ätit mycket gott - stekt röding med "mammas sås", sallad och potatis, och gått igenom våra obsar. Härvid framkom en förhoppning om obs på en märklig art på vår lista. "Hur ser egentligen den där ros-tanden ut"?
Ingen ros-tand idag heller, konstaterade vi sedan varje kväll.

Vägen slingrade vidare i nordostlig riktning, vid mynningen till floden Fossa sken solen igen, dimmor ångade från marken, vi tubade in två tobisgrisslor, ny art för resan, alfågel, ett sjuttiotal skärsnäppor. Lunch i Breidalsvik mitt på dagen, sedan lämnar vi kustvägen och tar av norrut inåt land och fjällandskapet. De pampiga renarna visar sig i större och mindre flockar, grågäss överallt. Håll utkik, varnade Helgi vid Breiddalsheidi. Här kan stenfalk finnas. Och vi klev ur vid de nästan skrämmande klippstupen, tystnaden dånade, falken kom i full fart längs klippväggen, några girar, och så var den borta.

Denna dags höjdare blev vårt logi i Husey, och vägen dit. Husey ligger nästan nere vid havet på nordöstra kusten, i ett utbrett strandängs/våtmarksdelta, bevattnat av breda, grunda floder. Vi klev av och fick en paradisstund bland massor av labb, på vingarna och på marken, många i ljus fas. Därtill massor av storlabb, smålom, gäss och småspov. I floden och på sandbankarna ett oräkneligt antal knubbsälar.

Upp i bilen för den sista sträckan. En hona fjällripa spärrade en stund vår väg, men vi kom till det ställe som de flesta nog tyckte var det maffigaste logiet på hela resan. En stor glasveranda mot strandängen, med diken och vassar och pölar och havet i fonden och hur mycket fågel som helst. Dessutom hade Helgi utlovat något alldeles speciellt, och det upptäckte vi under den lilla trätrappan till verandan. Två ursöta nosar och fyra brunnsdjupa ögon visade sig. Vår husvärd hade funnit två övergivna sälungar som nu var fem veckor gamla. Han flaskmatade dem och släppte dem i havet när de var redo. En procedur han fick åta sig så gott som varje vår. De små sötingarna kröp så småningom fram och lät sig villigt klappas.

Annelie överträffade sig själv med den läckraste fisksoppa med citrongräs och kokosmjölk, därtill vitlöksbröd. En och annan vinflaska kom fram och ingen ville gå och lägga sig i det sanslösa ljuset, det blir ju aldrig riktigt mörkt så här års. Under dagen hade vi färdats genom många av Islands biotoper, från bördigt kustlandskap till kargt och vresigt fjäll, och jag hade en härlig ny känsla av duktig skådare. Kunde slänga en blick genom bilfönstret och lugnt säga enkelbeck när nåt brunbeigt på en stolpe flimrade förbi. För nåt annat kunde det liksom inte vara! Island är pålitligt för alla sorters skådare.

Vi klev upp tidigt morgonen därpå, lördagen den 1 juni. Några timmar att ströva omkring före frukost och avfärd från detta ljuvliga ställe. Fina ripor poserade, vi hängde in resans första spetsbergsgås. Snösparv. Vi fick också vara med när sälungarna matades - mycket film gick åt!

Så fick Helgi bilen att åter sega sig upp bland fjällen och vi for nu i nordvästlig riktning . Första jubelobsen blev två honor stenfalk över heden. Ett stort antal sångsvanar på bo - vi åkte genom ett huvudområde för deras häckning. Vägen gick 450 meter över havet, vid Jökuldalsheidi kom vi in i spetsbergsgåsens rike. Överallt låg de på bo, vi räknade utan ansträngning in ett femtiotal.

Framåt lunch närmade vi oss Myvatn, den stora grunda sjön i ett område fullt med varma källor, sprutande ångplymer och fantasieggande lavalandskap. I Myvatn hittar man alla Islands änder, bland dem förstås den eftertraktade Islandsknipan som liksom strömanden inte finns någon annanstans i Europa.

Men först gav vi oss i kast med lunchen, Annelie hade förvarnat om Isländska specialiteter. På restaurang i Gardur bestods vi bland annat surhaj, fårkind, rökt röding, blodkorv, bacon från får, lax, markbakat rågbröd och skyr. Surhajen hade till och med surströmmingsälskare svårt med, skyr är en mumsig efterrätt, som filbunke med socker och grädde.
Äntligen dags för några timmar med tubarna vid Myvatn. Solen sken, sjön låg lugn i vikarna, längre ut gick ettriga vågor. Vi kryssade den emotsedda islandsknipan alldeles i strandkanten, framför våra fötter också smalnäbbade simsnäppor och svarthakedoppingar. Ett par stjärtänder, massor med snatterand, bergand, sjöorre, svartnäbbad islom.....

En vecka vid Myvatn skulle inte vara för mycket, men det blev dags att dra. Vi for en bit uppåt floden Laxa, huvudhabitat för strömand och Islandsknipa. En överflygande storskrake blev anledning till att vi i andanom utbringade en skål - med skraken passerade vi den magiska gränsen 63 arter, uppnått resultat för en viss tidigare skådargrupp..... Och vi var ännu knappt halvvägs!

Några späckade timmar följde med utforskande av Namaskard, där svavelosande ånga sprutar ur marken och kokande vatten bubblar ur hålor och man känner sig mycket nära urmoder jord. Upp till området "Helvetet" och vulkanen Krafla med sin jättekrater, 300 meter tvärs över, och vars vatten kokade i hundra år efter ett utbrott 1724. Sen förmådde Annelie några av oss att huttrande skala av regnkläder och fleecetröjor och underställ, dra på badkläder och med hjälp av ett rep fira oss ner mellan iskalla stenblock - till ett varmt bad! Inte dumt med lokalkännedom! Ett oförglömligt minne - kristallklart varmt vatten, klipporna under oss, ett mjukt ljus från en öppning mot himlen, och alldeles tyst. I jordens inre.

Men det var inte nog med detta. Vi badade bastu på ett ställe där man innan den byggdes brukade gräva ner sig i den varma sanden. Vi studerade hur man bakade bröd genom att lägga deg i en kartong som man ställde i cementrör nergrävda i den heta jorden. Och när vi genom tät dimma nådde vårt logi i Heidarbaerg kunde vi slänga oss i polen, det fanns både vanlig och bubbel. Somliga sovsäckar välkomnade en ovanligt ren kropp. Dessutom hade Annelie efter vår chili con carne-middag på lammfärs hållit föredrag om vikval inför morgondagens äventyr.

Så var det söndag, dimman hade lättat men ett tungt duggregn föll. "Krokodilodling" har jag skrivit i obsboken. Vad menar jag med det??

Vi var nu på norra Island och åkte till Husavik vid Skjalfandiviken, klev ombord på en fiskebåt som stack till havs med val som målart. Himlen var rosa, bergen var svarta, havet var grönt. Det blåste hårt. Massor av stormfåglar och tretåiga måsar, alkor, grisslor, lunne, men tji alkekung. Men fem havssulor! Vilka skönheter. Och ett oväntat höjdarkryss - en bredstjärtad labb gjorde oss sällskap några sekunder!

Vi fick se en tumlare, och tre vikvalar nära båten. Nöjda och gungande klev vi iland efter tre timmar.

Vårt nästa mål var Asbyrgi, vägen följde kusten runt Tjörneshalvön med höga fågelberg och vidunderlig vy över havet. Och där kom plötsligt ett ädelkryss farande - jaktfalk! Jubel i bilen.

Asbyrgi är en vid hästskoformad canyon med lövskog och en liten sjö i sitt inre. Jaktfalk brukar häcka på klippväggarna, dock inte i år. Men stormfågel i varje håla. Solen tittade fram, gärdsmyg och rödvingetrast höll konsert, vi hade picknick vid sjön i sällskap av ett par krickor.

Tillbaka mot Husavik över dramatiska sprickor från jordbävningen 1975. Fjällripor hukade ibland stenblocken, vid fågelbergen tre vuxna och en juvenil havssula. Och jag såg nåt beigeljust fladdra till över strandängen och larmade jaktfalk - men det var jorduggla! En häftig uppvisning och ytterligare ett höjdarkryss till listan.

Klockan halv sju skiner solen och landskapet glöder. Final på dagens skådning blev att Helgi med sin otroliga förmåga letar rätt på den hanne amerikansk bläsand som några grabbar hade tipsat oss om. Vi fann den i en liten damm strax väster om Husavik.

Vi värmde oss med middag på restaurang i Husavik. Dagens arter borde firas - vi beslöt prova den skräckinjagande svarta döden. Det märkvärdiga med den supen gick dock mig förbi. Men kabeljon var utsökt!
Vi övernattade igen i Heidabaerg, gonade oss i poolen medan Annelies supergoda bröd gräddades klart i ugnen.

Måndag morgon, moln och kallt. Vi hade 50 långa mil att avverka till Baer som ligger på den stora halvön i nordväst. Etappmål Islands största stad i norr, Akureyri, där en flock fiskmås väntade, vår resas "pliktkryss". På köpet fick vi tre mycket fina skärsnäppor, en god lunch, senapsgrillade fisktungor, sillgrissla...

Nu får Annelie berätta : Efter Akureyri började vi leta efter en gravand vid en liten lagun, Gasdyri, vid Eyafjördur. Ingen där. Då åkte vi hem till gravanden som bodde under en trappa vid en bilskrot. Men han var inte hemma. Vi åkte tillbaka till lagunen och då blev det kryss för den granna gravanden! Uppdraget slutfört 15.45, vidare västerut över bergen.
- Jaktfalk med byte! ropar Sören. Helgi bromsar in och vi är snabbt ute med tubar och kameror. Vilken obs! Jaktfalken satt nära, hade tagit en bläsandshona.

Vi hade hunnit till Langidalur och närmade oss kustlandskapet igen, solen sken på oss och vi fick användning för våra solglasögon. Fikastopp i Stavdarskali.
Så kom vi in i havsörnsområdet i Breidafjördur. 50-60 par häckar idag på Island. Här har man också den största nivåskillnaden vid tidvatten, cirka sex meter. I Breidafjördur finns över 3 000 öar, och då räknar man bara dem med gräs på.

Vid niotiden kom vi till Baer där vi skulle bo. Ett stenfalkspar välkomnade oss vid huset. Husmor bjöd oss på nybakat bröd och hemmagjorda chokladpraliner.
Pasta och köttfärssås med riven ost och grönsallad. Efter Sörens artgenomgång spred vi oss i omgivningarna för att njuta av konsert från ripor, ljungpipare, spovar och beckasiner i den vackra ljusa natten. Rosa ljus på de höga bergen bakom oss, böljande strandängar och branter ner mot havet.

Tisdag 4 juni, avresa från Baer 9.00, sol! Vi hade cirka 30 slingriga mil till Latrabjerg, upp och ner utmed fjordarna längs den taggiga kusten. Det blev smålommens dag, redan efter tre minuter ser vi de första. Solen skiner från en klarblå himmel och det är riktigt varmt.

God lunch i Flokalundur, därifrån längs vackra gula stränder, ett glittrande hav som ramas in av dramatiska fjäll där det fortfarande ligger en del snö. Så småningom ser vi Patreksfjördur och närmar oss Breidavik där vi ska bo i två nätter. Vi lastar snabbt av våra väskor och beger oss till Latrabjerg som är Nordatlantens största fågelberg, med världens största koloni av tordmular.

Trevliga små lunnefåglar på armslängds avstånd, "lifer" för flera av oss, liksom spetsbergsgrissla, som häckar tillsammans med sillgrissla, stormfågel och tretåig mås. Vi avslutade dagens skådning nere på den vita stranden där vi fann sandlöpare.
Laxsoppa med aioli och persiljekrutonger, pannkaka med vispgrädde och jordgubbssylt.
Janicke: Annelie stannade i Breidavik på onsdagen medan vi andra tillbringade hela dagen på fantastiska Latrabjerg, 14 kilometer långt och som högst 441 meter. Och i så gott som varje skreva bor en fågel. Men lunnefåglarna gräver ut bon i grästuften på toppen av klippan, och spankulerar orädda omkring. Det var stort att sitta ensam en stund vid klippkanten, med den dånande Atlanten nedanför, en aldrig sinande ström av stormfåglar och tretåiga tätt förbi ansiktet och lunnarna nästan i knät. Oförglömligt.

Vi såg också ett par havssulor, och fem gråsälar. Nere vid stranden fin obs på vitvingad trut, och ett jättegäng korpar.

Men allt har sin tid och på torsdagsmorgonen måste vi vidare. Praktejder har siktats i närheten, hetsade Helgi. Drömobsen! Trots tidsnöd gjorde vi en avstickare, och givetvis ledde Helgi oss rätt, till Ösafjördur. Där är den!! En adult hanne i, just det, all sin prakt. Som extra bonus en islom i vinterdräkt, och nere vid kusten tubade vi in den efterlängtade havsörnen.

Klockan tolv bordade vi färjan Baldur till Flatöy, en och en halv timmes färd ut på Breidafjördur, en underbar liten ö som gav oss alla mersmak. Vi fick sex timmar där, i sol, i regn, med ett överdåd av fågel. Dagens dunderkryss: Fem brednäbbade simsnäppor!
Kaffe och våfflor i den lilla byn med färgglada hus, Annelie höll föredrag om valar, sen bordade vi Baldur för vidare färd till Stykkisholmur, på norra sidan av halvön Snefelsnes. Middag på färjan, logi på vandrarhem.

Fredag 7 juni, dagen för vår stora valsafari! Skulle vi få se blåval? Det var kallt, det regnade, och flera turer hade letat förgäves. Men oss höll de goda makterna sin hand över. En lucka öppnades i molntäcket, från Olafsvik for vi 55 sjömil rakt ut mot Grönland i bländande solsken. En havssula följde båten i ögonhöjd någon minut, tack för den obsen! Och kryss för alkekung!

Val! Utkiken larmade, en vikval visade sig, snart därefter red en flock vitnosdelfiner på vår bogvåg. Jubel! Och på långt håll vräkte en knölval upp sig. Sen, efter många timmar när vi var beredda på att kaptenen måste ge upp, såg vi äntligen det höga utblåset, smög försiktig framåt, och så sköt det enorma huvudet upp, kroppen i en låååång båge, sen försvann jordens största djur ner i djupet. Snacka om livskryss! Under en halvtimme såg vi flera blås från blåval men måste anträda våra 55 sjömil tillbaka till Olafsvik och regnet. Strax utanför hamnen visade sig en flock späckhuggare, med en nästan nyfödd kalv! Mycket ovanligt att få se, de kom nog med en hälsning till Annelie, späckhuggarnas speciella vän som hon är. De goda makterna lät Annelie även se två gråliror, en höjdarobs som resten av gruppen missade när vi var upptagna av blåvalen.

Tillbaka till Stykkisholmur och ännu en natt på vandrarhemmet.
Annelie: Lördag 8 juni, vår sista dag. Det slutade regna, solen sken. Ny väg över fjället från norra Snöfellsnes till södra. Bra vy över Snöfellsjökul. Långt stopp på stranden vid Ytri Tunga, knubbsäl, en med diande kut, kärrsnäppor, större strandpipare, simsnäppor. Vi fortsatte västerut med många stopp vid små dammar med sångsvan, småspov, rödspov och änder. Och så kom dagens kryss - skedandshanne!

I Arnarstapi äter vi lunch - dajmtårtan! - och påbörjar en promenad mot fågelberget vid Hellnar 2,5 kilometer bort. Hade planerat två timmar för det men fick avbryta - efter 40 minuter hade mina fågelskådare avverkat bara 500 meter! De fastnade redan vid de stora basalthålorna med häckande stormfågel och tretåiga. Vidare in i nationalparken vid Malarrif med imponerande vulkanklippor på stranden och fågelberg med alla alkor utom alkekung.
Janicke: Vi var nu på väg att runda Snöfellsudden för att komma tillbaka till Stykkisholmur. Helgi fick brunandsvibbar, vi sökte igenom några pölar utan resultat. Vägen strök förbi det fyra tusen år gamla lavafältet Berserkjahraun, som fått sitt namn efter två "bärsärkar" som på 900-talet lyckades bygga en väg genom området.

- Pusteröret är trasigt, tvingades Helgi konstatera då vår framfart blev allt ljudligare. Nu är vägnätet till största delen asfalterat, men förr åstadkom bilarna trombonkonsert med sina ständigt trasiga avgasrör.

Klump i magen, vår fantastiska resa närmade sig sitt slut. Finalen gick inte av för hackor. Vid sextiden på kvällen bordade vi en utflyktsbåt i Stykkisholmur som tog oss en bit ut i skärgården. Tätt förbi några klippor så vi fick superobs på toppskarv, såg varje nyans i den glänsande fjäderdräkten. Tobisarnas lackröda fötter, och fyra praktfulla havsörnar, två av dem på sin boplats. Sedan drejade vi bi, ett stort nät sänktes ner, upp kom ett jättelass med havets läckerheter! Urgott med olika pinfärska musslor, särskilt pilgrims.
Sen högg vi in på en riklig buffé, och serverades den specialitet Annelie varit så hemlig om: lunne. Blandade känslor - men utsökt gott.

Klockan 22 stod vi på bryggan i Stykkisholmur igen, en lång transportsträcka ner till Reykjavik följde. Under tystnad begrundade vi allt vi upplevt. Nån gång mitt i natten stup i frälsningsarméns sängar än en gång. Tidigt på söndagsmorgonen ömt farväl av Helgi och Annelie. Hon stannade kvar för att ta emot en ny grupp och föra den runt ön i motsatt varv. Lyllis! Och tack för två superveckor!