Uganda Bergsgorillasafari

Närkontakt i gorillaland skriven av Annelie Utter -98.
Publicerad i Allt om Djur och Safari

Det är en tidig morgon och Virungavulkanerna ligger fortfarande höljda i dimma. Bergsregnskogen klamrar sig fast längst branterna. Skogen samlar upp regnet för att sedan släppa ut det i lagom portioner och vattna odlingarna av vitkål, tobak och morötter som frodas på de bördiga terrasserna. Vi befinner oss på drygt 2 000 meters höjd och luften är tunn. En bit längre upp i den täta grönskan finns bergsgorillorna. Cirka 320 djur lever vid Virungavulkanerna, som breder ut sig i gränslandet mellan Rwanda, Uganda och Kongo. Av åtta vulkaner är två fortfarande aktiva.

Bergsgorillorna är starkt utrotningshotade. Endast i Virungabergen och i ett område inne i Uganda, Bwindi, finns det bergsgorillor. Forskarna är dock tveksamma till om Bwindigorillorna är renrasiga. En uppblandning med östlig låglandsgorilla kan ha skett.

Gorillorna har tidigare dödats och lemlästats. Av deras händer och fötter gjorde man askfat och fruktskålar. Ungar rövades bort från sina familjer för att bli attraktioner på ett zoo någonstans i världen. Vid sådana tillfällen dödades oftast vuxna djur när de försökte rädda ungarna. Nu är gorillorna skyddade. Virungabergen har gjorts till nationalpark och finns med på FN-organets UNESCO:s världsarvslista. Det bedrivs fortfarande tjuvjakt på antilop i parken. Fällor gillras och det händer att gorillor fastnar i dem. De turister som gästar bergsgorillornas hem bidrar ekonomiskt till nationalparken och gorillornas skydd. Bland annat anställs parkvakter som håller efter tjuvskyttarna. Gorillaturismen är ett bra exempel på ekoturism när den fungerar. Bergsgorillornas fortsatta existens har blivit helt beroende av turismen.

Jag har med mej en liten grupp förväntansfulla gäster som jag redan vid gryningen tagit över gränsen mellan Uganda och Kongo. De har rest hit för ett möte med "De dimhöljda bergens gorillor". Tillsammans med några skickliga spårare och soldater vandrar vi uppför vulkanens brant. Vi är utrustade med kameror, vattenflaskor och proviant samt kläder som ska skydda mot brännässlor och små arga myror som kryper upp längs benen och envist biter där huden är som tunnast.

Våra erfarna spårare letar efter gorillornas nattnästen. De vuxna större gorillorna sover på marken i något som liknar stora slarvigt byggda fågelbon. Yngre och lättare djur kan sova uppe i träden. När dagen gryr vaknar gorillorna och söker sig till en matplats så nära som möjligt. De rör sig sällan mer än 500 meter under en och samma dag.

Spänningen stiger i takt med att vi klättrar högre och högre upp.Trots att jag besökt dessa stora människoapor flera gånger så känns det overkligt att bergsgorillorna när som helst kan dyka upp ur den täta grönskan. Vi är i gorillaland.

Helt plötsligt, en bra bit längre bort, hör vi en gorilla som trummar sig på bröstet. Vi tittar på varandra i gruppen. Det finns plötsligt något speciellt i blickarna. Trötta ben får ny kraft och vi fortsätter i riktning mot ljudet. Med machete, eller panga som den stora kniven kallas här i Kongo, röjer vi en väg igenom regnskogen. Vi finner snart gorillornas nattnästen med färsk spillning. Den fräna lukten från deras kroppar leder oss i rätt riktning. Spårarna börjar grymta högljutt. Ljudet ska förvarna gorillorna om att vi närmar oss. En gorilla svarar. Mitt hjärta slår ett extra slag – och det är inte av ansträngning. Några grenar viks undan och framför oss står Lulengo, en tioårig hanne som trots sin ungdom är ledare för en grupp på tolv djur. Han granskar oss en stund med värdig blick.

Därefter vänder han sig om och försvinner in i grönskan igen. Det är lugnt. Sakta och försiktigt följer vi honom. Han leder oss till sin lilla grupp och snart sitter vi där, "hemma hos Lulengo". Ungarna brottas och tumlar runt medan tålmodiga vuxna gorillor övervakar och låter sig klättras på. Några äter, andra har lagt sig till ro för att vila och smälta maten.

Gorillornas magar är stora och uppsvällda av alla vegetabilier som det tuggat i sig under morgonen. De fiser ogenerat. Våra kameror smattrar. Vi har fina fotomöjligheter. Några ungar börjar att klättra i träden och leka tafatt. De är väldigt nyfikna och vill komma ända fram till oss. Vi måste vi backa för att hålla fem meters avstånd till gorillorna. De är mycket mottagliga för människans sjukdomar. Förkylda personer får inte gå upp till gorillorna.

Lulengo har ännu inte fått den silvergrå ryggtavla som de äldre ledarhannarna har. Normalt är det en "silverrygg" som dominerar flockarna.

Silverryggen parar sig med honorna i sitt harem. Han bestämmer när och vart gruppen ska gå och han försvarar sin flock mot inkräktare, till exempel kringströvande hannar som försöker locka till sig honor från flocken.

Lulengos pappa Ruagabo, eller Marcel som han också kallades, var tidigare flockens silverrygg. 1995 dödades han tillsammans med en av sina honor när tjuvjägare stal en av ungarna för illegal försäljning. Kaos utbröt i flocken och den unge Lulengo blev ledare. Lyckligtvis greps tjuvjägarna och ungen återfördes till flocken.

I en timma får vi sitta här och njuta av gorillornas sällskap. Vi tittar på dem och de tittar på oss. Jag är övertygad om att de studerar oss lika mycket som studerar dem och att de, likväl som vi, ser släktskapet. Det börjar snart skymma, det är dags att vandra ner till baslägret. Därifrån transporteras vi på ett pick-up flak på mycket steniga vägar.

"Jambo" , ropar barnen från de små hyddor vi passerar och springer efter vår pick-up..

Den natten somnar vi gott i våra hyddor, och jag tror att de flesta av oss har en bild av bergsgorillorna på näthinnorna. Det har i alla fall jag haft varje gång.

• Gorilla gorilla berengi är en utrotningshotad art. Det finns bara drygt 600 djur kvar i världen.
• En gorillahanne väger omkring 200 kilo och är över två meter lång. Honan är mindre och hälften så tung. En nyfödd unge väger två kilo och följer sin mamma i tre år.
• En flock kan innehålla upp till 30 djur. De ägnar en stor del av sin vakna tid åt att äta och sätter i sig cirka 18 kilo växter om dagen.
• Bergsgorillan är en av människans närmaste släktingar och den största människoapan. En gorilla kan bli 45–50 år gammal.
• Gorillorna lever ett fredligt familjeliv och undviker konflikter med människan.

SKRIVEN AV ANNELIE UTTER