Bland blåvalar och lunnefåglar på 65 grader nord

Långkalsongerna och yllemössan blir flitigt använda, medan shortsen och sandalerna förblir kvar i ryggsäcken. Men vad gör väl det, när man befinner sig på en av de häftigaste platserna i världen - Islands västkust. På en plats där man har chans att se det största djur som någonsin funnits på vår planet - blåvalen.

- Blue Whale twelve o´clock!

Det första blåvalsalarmet kommer efter bara en timmes färd. Som ett fiskstim vänder sig hela gruppen blixtsnabbt mot fören och med en rörelse kommer alla kameror upp. Koncentrationen är total och det är knäpptyst. Vi vågar knappt blinka för att inte missa minsta lilla krusning på ytan. Men valen är alltför långt borta för att något annat än lite vågskvalp och ett utblås ska fasta på filmen.

- Blue whale five o´clock!

Alla rusar mot styrbordsidan. Nåja, nästan alla. Det uppstår en viss förvirring bland några som ännu inte lärt sig guidens klockspråk som snabbt markerar var valen finns - i det här fallet snett bakåt på höger sida om båten. Men tyvärr försvinner valen direkt och är borta - länge. Det går en unison suck av besvikelse genom gruppen. Var det allt vi skulle få se?

Safari i långkalsonger

Siggi, vår unge kapten och guide ber oss ha tålamod. Valarna måste bara vänja sig vid motorljudet så kommer de närmare, förklarar han. Och se - strax därpå kommer den upp en bra bit närmare båten.

Vi skriker, pekar och hoppar jämfota. Vi inte bara beter oss som barn - vi ser också ut som förvuxna dagisbarn i overaller och färgglada regnkläder. Trots sol och högsommarvärme, med isländska mått mätt - 15 grader - är det långkalsonger, mössa och vantar som gäller. Det blir ingen värme när vattentemperaturen aldrig överstiger 4 grader.

Mina reskamrater är nio andra djur- och naturintresserade svenskar som tycker att det är helt okey att plocka fram vinterkläderna mitt i sommaren för att åka på blåvalssafari till Island. Med oss är också vår researrangör Annelie Utter och vår svensktalande isländske guide och chaufför Steinór Olafsson.

Större än dinosaurierna

Vi känner stor förundran inför vad vi just nu får uppleva. Är det verkligen världens största djur vi ser? En gigant som väger lika mycket som 2000 människor, vars stjärtfena är stor som ett fotbollsmål och vars tunga väger som en afrikansk elefanthanne? Ett djur större än dinosaurierna?

Det är omöjligt att förstå blåvalens storlek då man inte ser vare sig huvudet, med de upp till fyra meter långa barderna som den silar vattnet genom, eller den enorma stjärtfenan. Men bara vetskapen att det är världens största djur vi ser ger en sällsam känsla.

Jag håller fortfarande på att smälta detta faktum när världens näst största djur dyker upp en bit från båten - en sillval! Nej, två stycken passerar oss i perfekt formation. Enligt vår guide är det mycket ovanligt att de kommer in så nära land. Ombord kan vi bara tacka och ta emot.

Vi kan också vara tacksamma för att valsafari här ute på Snaefellsnes, en halvö på Islands västkust, ännu inte har blivit en stor turistattraktion. Trots att detta är en av endast tre platser i världen som det finns chans att få se blåvalen. Vår grupp på tolv personer utgör ungefär hälften av gänget ombord så alla får första parkett vid relingen och slipper trängas för att se bra. Att inte så många hittat hit ännu beror nog mest på att Olafsvik, där valsafarin utgår från, ligger en bit från allfartsvägen - väg nummer 1 - som går runt hela Island. På valsafarin i Husavik, på norra Island, är trängseln desto större får vi erfara några dagar senare trots att man här "bara" kan se delfiner, tumlare och den skygga vikvalen.

Valshow på hög nivå

Men intresset för valskådning ökar. Siggi Pétursson och hans far som driver Sea Tours vet. De har varit med länge i branschen. Sedan fyra år satsar de på valsafari från att tidigare bara ha ordnat fågelskådningsturer. De använder snabba och moderna katamaraner och med hjälp av kikare och lång erfarenhet hittar de alltid val. De garanterar till och med att man får se blåval - annars blir det pengarna tillbaka.

- Det har bara hänt en gång på två år, säger Siggi stolt. Men det är klart, det händer att vi måste vara ute i nio timmar innan vi hittar någon.

Det behöver inte vi. Efter fyra timmar har vi sett sex olika sorters valar - det är till och med så att Siggi blir imponerad. Förutom blåval och sillval ser vi vikvalar, knölvalar, späckhuggare och delfiner. Det blir en veritabel valshow med närmare 25 djur på "scenen".

Blåvalar och sillvalar må vara havets giganter men de bjuder inte på en sådan show som knölvalar, späckhuggare och delfiner. De förra glider värdigt genom vattnet, havets kungar som de är, medan de senare mer är gycklarna som verkar älska att ha roligt och även roa oss människor. Jag vill i alla fall tro att det är så. Hur ska man annars tolka det gigantiska hopp - breaching kallat - som en tjugofem ton tung knölval gör bara några meter från vår båt?

Mitt i middagen

Framför fören ser vi nu ett moln av tretåiga måsar som kretsar över en bubblande och skummande vattenyta. Vad händer? Det är knölvalarna som jagar fisk!

Som skjuten ur en kanon kommer ett stort huvud upp ur vattnet mitt i fiskstimmet. Smack! så slår käftarna igen. Vi är nu så pass nära, utan att störa, att vi ser de två blåshålen, knölarna och fårorna på undersidan. Annelie Utter berättar om deras alldeles speciella fångstmetod: de simmar runt fiskstimmet och släpper ut luftbubblor som likt ett nät håller ihop fisken för att sedan gå upp mot ytan och ta en munfull fisk och vatten. Vattnet silar de ut genom barderna.

Magisk glaciär

Det går åt många filmrullar. Bilder som jag bara trodde jag skulle få se på almanackor och naturfilmer finns nu i min egen kamera - knölvalarnas ståtliga stjärtfenor som de graciöst visar upp innan de försvinner ner i havet till exempel. Vackrast blir nog den stjärtbild som till bakgrund, lika perfekt som i Musse Piggs husvagnssemester, har den gnistrande vackra glaciären Sneafellsjökull. Inte Islands största, men mest berömda jökull. Den som har läst Jules Vernes "Till jordens medelpunkt" vet att här finns öppningen till jordens mitt. Enligt Steinór, vår isländske guide, har Sneafellsjökull magiska krafter och jag undrar om det inte var hans uppmaning till oss att be henne om hjälp som gjorde att vi fick se så många valar i dag....

Delikat nationalsymbol

Men det finns fler fantastiska djur att se på Island. Fåglar till exempel. Island är ett paradis för fågelintresserade och var man inte intresserad innan så blir man det. Vi såg sammanlagt xx olika arter under resan, bland annat Islandslommen som man bara kan se just här. Så nästa dag blir det fågelskådningstur med båt från Stykkishólmur. Ett tidigare regn- och stormoväder ger dramatiska effekter genom ett fantastiskt ljus och dubbla regnbågar mot en mörkt stålgrå himmel och gröna öar. Fåglar ligger i hundratals och ruvar i sina hålor på fågelbergen. Stormfågeln, våra breddgraders albatross, har flyguppvisning i de starka uppåtvindarna, havssulorna störtdyker efter fisk och lunnefåglarna är bedårande när de fäller fram sina orange fötter för landning. Det är med blandade känslor som jag äter just lunnefågel till middag den kvällen. Trots fågelns status som landets nationalsymbol fångas den och äts med stor förtjusning. Och det är klart, när det finns åtta-tio miljoner fåglar på ön så finns det liten risk för utrotning.

Lunnefågel är inte den enda delikatess som bjuds på denna kväll. Vad sägs om pinfärska pilgrimsmusslor och sjöborrar? En liten vad hängs ut bakom båten i tio minuter och upp kommer mängder av nämnda läckerheter och det är bara att ta för sig. Klarar man inte av att få upp skalen själv hjälper besättningen gärna till.

Öken och isberg

Efter bara ett par dagar av vår tio dagar långa rundtur har jag redan fått två av mina förväntningar med denna resa uppfyllda att se blåval och lunnefågel. Framför oss ligger fullmatade dagar med mera val- och fågelskådning, bad i varma källor, töltning på Islandshästar, hundspann och skoteråkning. Och så denna annorlunda, omväxlande och fantastiska natur! De svarta lavafälten, den puttrande leran, de enorma vattenfallen och de sprutande gejsrarna; öken och sandstormar ena dagen, isberg och glaciärer den andra.

Som bohuslänning älskar jag det karga och trädlösa landskapet och kan bara hålla med Steinór, som till skillnad från de flesta islänningar hävdar att Island aldrig varit trädbeklätt och bör heller aldrig bli det, när han tycker att Island med träd är som en vacker dam med skägg.

TEXT: ANNELIE NILSSON. Reportaget kommer från tidningen Vildmark