Ambitionen med de fotoresor som vi arrangerar är att du först och främst skall uppleva djur och natur på nära håll och att lära dig om djuren och platsen du reser till. Detta kallas kunskapsturism och är en del av den ekoturism vi bedriver.
Men du undrar säkert om du kommer komma tillbaka med riktigt bra bilder också, eller hur? Annelie Utter som är guide på de flesta av våra fotoresor har fotograferat djur i över 30 år. Hon är invald i N/Naturfotograferna och är en prisbelönt fotograf med stor erfarenhet av djurens beteende. Annelie har i mer än 20 års tid skapat fototillfällen för såväl professionella fotografer som glada amatörer. Grupperna är alltid små och vi har gott om plats i varje bil. Att få en bra bild handlar både om teknik, talang, bildseende men kanske det viktigaste: förutsättningarna runt om kring. Detta har Annelie tagit fasta på och lyssnat på fotografernas behov. Då hon återkommer år efter år till Indiens tigrar, Kenyas vildmarker, Pantanals jaguarer så vet hon vilka som är de bästa chaufförerna, bästa bilarna, bästa platserna och när det är bästa ljus för att få just de där sköna bilden, men om blir en bra bild … det är upp till dig. Så svaret är ja, alla våra resor är fotoresor men passar även bra för dig som har ett starkt djurintresse . Kamera är inget krav.
[message_box title=”” color=”yellow”]
Fotosafari Kenya Fotoresa Pantanal Tigersafari Indien Fotosafari Botswana
[/message_box]
Våra resor innehåller ingen formell undervisning inom fotografi, utan det är djuren och platserna som vi undervisar i under resans gång, vill däremot någon visa bilder eller berätta om sitt fotograferande så är det välkommet. Annelie delar med sig av sin erfarenhet som naturfotograf om så önskas. Vill man gå en fotokurs i Göteborg innan man reser så har vi flera olika fotokurser på vårt besökskontor i Tjuvkil utanför Göteborg.
Nedan följer en intervju med Annelie där hon berättar lite mer om hur vi tänker kring våra fotoresor och möjligheterna för att ta bra naturbilder. Artikeln är skriven av Susanne W Lamm.
[divider scroll_text=””]
[message_box title=”” color=”yellow”]
En vandring genom en av Afrikas äldsta skogar. Den täta, tropiska bergsregnskogen i Bwindi Impenetrable National Park är fuktig och man blir svettig av ansträngningen när man tar sig fram – upp och ned på de branta sluttningarna. Med en vandringskäpp i handen håller man emot så att man inte rutschar ned för branten, och känner efter framför sig så att marken verkligen finns kvar innan man sätter ned nästa fot. Ibland går man nämligen flera meter över marken, på grenar, ris och slingerväxter. Då och då gungar det när man går.
Researrangören och naturfotografen Annelie Utter/N har gått här 54 gånger, ofta med sina gäster. Faktum är att hon innehar världsrekord i antal besök hos bergsgorillorna i Uganda. Det är bergsgorillorna som hägrar efter den flera timmar långa vandringen genom regnskogen.
Just det här tillfället ska hon ta gorillaporträtt till en kommande fotoutställning. Resegruppen har slagit sig ned i skogen där bergsgorillorna befinner sig och runt 20 bergsgorillor rör sig i buskarna runt omkring. De unga gorillorna är nyfikna, de äldre bryr sig inte så mycket om människorna som har kommit på besök.
Annelie fokuserar på några ungar på sju meters håll. Närmare än så får man inte gå, eftersom man inte vill att djuren ska löpa någon risk att smittas av besökares eventuella sjukdomar. En smittsam lunginflammation hade kunnat utplåna hela gorillastammen.
Några av ungarna är riktigt små, runt ett år gamla, och några är fem eller sex år. Plötsligt hör Annelie någonting bakom sig, någonting närmar sig i den täta vegetationen. Hon vänder sig om och där står en drygt 200 kilos gorillahanne, över två meter hög när han står på två ben. Tiden stannar i några sekunder.
– Han sätter sig jättenära mig, högst ett par meter ifrån – han hade inte läst reglerna, berättar Annelie.
Hon tittar på guiden för instruktioner och han visar henne att hon ska sitta kvar. Man ska inte göra några hastiga rörelser bland gorillorna. Hon märker att gorillahannen är lugn, så hon fortsätter att fotografera ungarna.
– Han tittar på när jag tar bilder och jag får hålla mig från att inte visa honom displayen. Man får ju inte göra någonting för att påkalla djurens uppmärksamhet. Det är vilda djur och de ska förbli vilda, men jag är ganska säker på att om jag visade displayen för honom så hade han nog sagt ”åh vad fint”!
Efter en stund vänder hon sig om och tar några bilder på den stora gorillahannen. Hon lägger skärpan i hans ena öga, hans axel skjuter fram i bild i den oskarpa förgrunden.
– Det är en ynnest att jag får lov att vara där. Jag får lov att sitta i skogen och jag får lov att fota de här små bergsgorillaungarna och till och med Big Papa, silverryggen, och han tycker att det är helt okej. Jag får lov att sitta där och han kommer och sätter sig nära mig och sitter där ett tag. Efter någon minut går han och lägger sig någon meter framför mig för att sova, och så kommer ungarna till honom. Det är ett fotominne som är starkt, men det är lika mycket ett minne av ett fint möte, säger Annelie om det här speciellt tillfället som ägde rum i Uganda för några år sedan.
Fotoresorna ser ut på många olika sätt. NaturResor ordnar fotoresor i vitt skilda miljöer på fem kontinenter. Man färdas till fots, i båt, i bil eller kanske på en elefant.
För att lyckas med att fotografera vilda djur är det mycket som måste stämma. NaturResors fotoresor är upplagda så att deltagarna ska kunna ta så bra bilder som möjligt.
Annelie har varit på resmålen många gånger tidigare och har stor kunskap om djurens vanor, rörelsemönster och beteenden, vilket är nödvändigt när man vill fånga vilt på bild. Med ett stort lokalt kontaktnät på plats kan hon ägna sig helhjärtat åt sina gäster och hon är väldigt mån om att deras resa ska bli lyckad. Hon har alltid med sig sin egen kamera, men för henne är det viktigaste att gästerna får ta bra bilder.
De allra bästa bilderna får man i soluppgång och solnedgång – dels för att det är i gryning och skymning som de flesta djur är som mest aktiva, men det är också då som ljuset är som finast. Det finns förstås regler i nationalparkerna som gör att man inte får komma in hur tidigt som helst.
På dagarna är djuren inte så aktiva, och i dagsljus kan bilderna bli platta och tråkiga. Därför väljer Annelie ofta att ha fotogenomgångar och dylikt mitt på dagen. Hon brukar berätta om vad man bör tänka på när man fotograferar vilda djur, och delar med sig av sina erfarenheter och misslyckanden. Hon går även igenom en del fototeknik. Eftersom deltagarna har olika kunskapsnivåer så är undervisningen individuellt anpassad.
– För en nybörjare med kameran så berättar jag lite mer, om de vill. Sedan är en del resenärer superduktiga fotografer och de berättar för mig istället, säger Annelie.
Alla NaturResors resor är fotoresor, men man behöver inte kunna fotografera bra eller ens ha en kamera för att följa med – det har hänt att NaturResor haft resenärer som följt med för att måla – men de som inte har kamera är ändå väldigt naturintresserade, berättar Annelie.
– De har kunnit sitta med oss och vänta på den rätta bilden i flera timmar på ett ställe, för att kanske se djuret i kikaren eller bara njuta. Det går bra, men man måste ha ett starkt natur- och djurintresse.
Tidigare i maj i år, 2014, fotade hon vilt på närmare håll – svensk varg och björn i Hälsingland. Björn har hon fotograferat tidigare, men det var första gången som hon fotade varg i Sverige.
– Det är en speciell känsla att sitta ute i ett gömsle i skogen. Det var ett par minusgrader och vi satt ganska ordentligt påpälsade inne i fotogömslet. Jag vet att i skogen runtomkring finns det björn och varg och jag ser när björnarna kommer. Fastän jag har sett dem jättemånga gånger är det spännande.
Från gömslet är det bekvämt att fotografera. Kameran kan ligga färdig och stabil på bönpåsen med objektivet utstucket genom gluggen. Har man flera kamerahus kan man lägga upp flera kameror. Sedan är det bara att vänta på rätt ögonblick.
Varg är en ovanlig syn i svenska skogar, men Annelie hade tur den här gången – vargarna dök upp flera gånger under tiden hon befann sig i gömslet. Då sitter man helt knäpptyst och vågar nästan inte röra sig, berättar hon. Hon prickade in en natt med ovanligt mycket varg. När hon hade lagt sig hörde hon vargvalpar gläfsa och yla. Det var minusgrader och kolsvart ute. Hon låg där i varm och go sovsäck, medveten om att de befann sig djupt inne i björn- och vargskogen.
– Det är tystnaden som är så fantastisk. Man hör tystnaden på något sätt. Man märker att det är ovanligt i våra liv att vara någonstans där det är så tyst.
Annelie Utter valdes nyligen in i Naturfotograferna/N, en förening för Sveriges främsta naturfotografer. Föreningen har som mål att verka för en sund och ärlig naturfotografering som gagnar naturskyddet.
Skribent: Susanne W Lamm
[/message_box]