Rödpanda är två arter och inte en som man tidigare har trott rapporterar BBC.
När Mitt i Naturen ska få en jaguar på film så ringer man Annelie Utter. Annelie delade med sig av sina erfarenheter till TV-teamet och nu är resultatet här. Joakim Odelberg reser till Pantanal, denna magiska plats som finns med på Unescos världsarvslista. Här får han också närkontakt med både kajmaner och världens största gnagare, kapybaran. Programledare: Joakim Odelberg och Linda Olofsson.
Ikväll! Mitt i Naturen om Pantanal, Brasilien. Jaguarer och Ozelotter.
Publicerat av Annelie Utter den 26 oktober 2017
På vår Fotoresa Pantanal – jaguarernas land väntar nära möten med jaguarer, jätteutter, kapybara, kajmaner, jättemyrslok, tapir, näsbjörn och vrålapor. Häng med!
Trädmyrslokar lever bland annat i Pantanal som vi reser till på resan “Fotoresa Pantanal Jaguarernas land”
Ozelot (Leopardus pardalis) är ett kattdjur som lever bland annat i Pantanal som vi reser till på resan Fotoresa Pantanal Jaguarernas land
För dig som vill fotografera elefanter är NaturResors resa till Sri Lanka perfekt! Det finns många vilda djur på Sri Lanka och elefanterna är en höjdpunkt för alla som tycker det är spännande att se och fotografera vilda djur. Elefanterna på Sri Lanka är en underart till arten asiatisk elefant, och den lankesiska elefanten är den fysiskt största underarten. Som namnet antyder finns den bara på Sri Lanka.
Den asiatiska elefanten är mindre än den afrikanska. Andra kännetecken är att öronen är mindre än hos dess afrikanska släkting och att den ofta saknar betar. Vid den senaste elefanträkningen på Sri Lanka 2011 fann man att mindre än två procent av elefanterna hade betar.
Den lankesiska elefanten blir mellan två och tre meter hög. Den väger mellan tre och fem ton. Alla elefanter är växtätare som livnär sig på gräs, blad, skott, bark, frukter, nötter och frön. Elefanterna kan springa med en hastighet av drygt 40 kilometer i timmen och blir mellan 55 och 70 år gamla.
Förutom människan har elefanten nästan inga naturliga fiender. Enligt den internationella naturvårdsunionen IUCN är den asiatiska elefanten starkt hotad vilket också gäller den lankesiska elefanten. För de asiatiska elefanterna är ett stort hot att livsutrymmet krymper i snabb takt, vilket skapar konflikter med lokalbefolkningen. Idag dödas elefanter oftast på grund av att småbönder vill skydda sina grödor. Omkring 200 elefanter dödas varje år på Sri Lanka när de vandrar in på åkermark.
Arten fanns tidigare på hela ön, men idag finns elefanterna främst i låglandet i den torra zonen där den fortfarande är relativt utbredd. Den till största delen buddhistiska befolkningen på Sri Lanka vördar elefanten som ett heligt djur.
Mer från bloggen om Sri Lanka:
Läppbjörnen på Sri Lanka är en underart till läppbjörnen som lever i Indien. Att läppbjörn heter bhalu på hindi fick förstås ge namn åt björnen Baloo i Rudyard Kiplings novellsamling Djungelboken från 1894. I boken är Baloo en klok björn, i Disneyfilmen Djungelboken är han som bekant mer bohemisk och inte alltid så smart.
Läppbjörnen blir mellan 150 cm och 190 cm lång. Pälsen är mörkt brun eller svart. Den har stora läppar, saknar två framtänder och har en lång tunga som den fångar insekter, främst termiter, med. Frukt, ägg, bär och honung är annat som läppbjörnen gärna ser på menyn. Trots sina vassa tänder och klor äter läppbjörnen inga stora djur, men klorna är ett bra skydd mot tigrar. En tiger anfaller ogärna en läppbjörn då ett slag från läppbjörnen kan vara förödande.
Läppbjörnen kan bli upp till 30 år. Som alla björnar lever läppbjörnen ensam, utom björnmammorna som har sina ungar hos sig i två-tre år. Läppbjörnen går inte i ide.
På den internationella naturvårdsunionen IUCNs lista över hotade arter i världen klassas den lankesiska läppbjörnen som starkt hotad. Populationen uppskattas till omkring 1 000 individer men kan vara så liten som 500. Det främsta hotet är skogsavverkning och tjuvjakt.
Att se läppbjörn i det vilda är ganska ovanligt och man måste veta var man ska leta. På NaturResors Valsafari och leopardsafari på Sri Lanka har vi goda chanser att se lankesisk läppbjörn i sin naturliga miljö. Djuren är som mest aktiva i gryningen och då är också fotoljuset optimalt.
Mer från bloggen om Sri Lanka:
(Balaenoptera musculus)
Det blir en hel del siffor när man pratar blåval. Denna havets gigant är det största djuret som någonsin har funnits på jorden.
Blåvalar med en vikt på närmare 190 ton och en längd på nästan 30 meter från nos till stjärtfena har noterats. Ryggfenan är ganska liten och formen varierar individuellt. En fullvuxen blåval på omkring 27 meter uppskattas väga 150 till 200 ton. Bara tungan väger lika mycket som en indisk elefant!
Blåvalen delas upp i fyra underarter, varav pygmé-blåvalen som finns i vattnen utanför Sri Lanka är den minsta. Den har en livslängd på mellan 80 och 90 år.
Trots sin enorma storlek lever blåvalen av smådjur, främst krill som är ett mycket litet kräftdjur. I den främre delen av munnen har blåvalen omkring 300 barder som tillsammans fungerar som en stor sil. Barderna kan bli upp till en meter långa. När valen äter, fyller den munnen med havsvatten som sedan får sila ut genom barderna. På insidan fastnar då krillen och annan föda.
Blåvalar simmar oftast ensamma men ibland kan de också simma i par eller i små grupper. Honorna parar sig en gång vart tredje år och är dräktiga i 11-12 månader. Vid födseln väger en blåvalsunge upp till
2 700 kg och är upp till 8 meter lång. Blåvalsungar diar sin mor och får i sig mer än 600 liter mjölk per dag. Under de första 7 månaderna i livet så ökar blåvalen i vikt omkring 90 kg på en dag.
Blåvalen har länge varit starkt hotad. Under de första decennierna av 1900-talet minskade arten från 400 000 djur till färre än 10 000. 1966 fridlystes arten men kommersiell valfångst pågår fortfarande runt om i världen.
Sri Lanka är ett av de bästa ställena i världen om man vill se blåval. Följ med på NaturResors Valsafari och leopardsafari på Sri Lanka!
Mer från bloggen om Sri Lanka:
Lankesisk leopard (Panthera pardus kotiya)
Lankesisk leopard är en underart till arten leopard och lever, som namnet antyder, på Sri Lanka.
Den lankesiska leoparden har en gulbrun eller rostgul päls med mörka rosetter (fläckar) som är mindre jämfört med den indiska leopardens. Precis som för tigern och andra leoparder är den lankesiska leopardens öron svarta på baksidan, med en vit fläck mitt i som fungerar som ”följa efter”-signal till ungarna.
Med en kroppslängd på lite drygt två meter inklusive svans är leoparden betydligt mindre än både tigern och lejonet. Leoparden lever inte i flock utan ensam och i ett eget revir, förutom då honan har ungar (vanligtvis tills ungarna är ungefär två år). Honan kan få 1-6 ungar per kull, vanligast är 2-4 ungar per kull.
Leoparden är trots sin relativt lilla och smidiga kropp en duktig jägare som äter det mesta från insekter till hjortar och vildsvin. Speciellt för den lankesiska leoparden är den är toppredator, det vill säga högst upp i näringskedjan, eftersom den saknar konkurrens från andra större rovdjur. Bristen på konkurrens kan vara förklaringen till att den lankesiska leoparden anses vara mer aktiv på dagen och tillbringa mindre tid i träd än andra leoparder gör.
Det är oklart hur många leoparder som finns på Sri Lanka men man uppskattar antalet till omkring 800 individer. Bara de senaste hundra åren har antalet minskat kraftigt. Under kolonialtiden jagades leoparden ganska fritt. Trots skyddet som infördes 1938 fortsatte tjuvjakten med oförminskad styrka, mycket på grund av leopardens skinn. Tjuvjakten fortsätter än idag även om det största hotet mot den lankesiska leoparden nu utgörs av ett ständigt minskande habitat (tillgänglig yta). Leoparderna konkurrerar om utrymme med människan.
Enligt den internationella naturvårdsunionen IUCN är den lankesiska leoparden starkt hotad medan leoparden som art anses sårbar. Människan har länge bedrivit jakt på leoparden för dess päls skull men också för att den dödar tamboskap. Populationen minskar ständigt.
Sri Lanka är ett av världens bästa ställen att se vilda leoparder. Följ med på NaturResors Valsafari och leopardsafari!
Mer från bloggen om Sri Lanka:
Indisk leopard (Panthera pardus fusca)
Den magnifika och smidigt byggda leoparden är Indiens tredje största kattdjur, efter bengalisk tiger och asiatiskt lejon. Leoparden finns över hela Indien. Den är skygg och gömmer sig gärna i träd eller i klippterräng. Leoparden är en överlevare på så vis att den klarar sig bra i en mängd olika biotoper, som tropisk regnskog, savann, gräs- och buskmarker, berg, halvöknar och skogar.
De flesta leoparder känns igen på sin orangegula päls med svarta rosetter. Rosetterna är oftast mindre runt omkring och på huvudet, och större med ett ljusare fält på kroppen. Teckningen varierar mycket. Precis som för tigern är leopardens öron svarta på baksidan, med en vit fläck mitt i som fungerar som ”följa efter”-signal till ungarna.
Med en kroppslängd på lite drygt två meter inklusive svans är leoparden betydligt mindre än både tigern och lejonet. Leoparden lever inte i flock utan ensam och i ett eget revir, förutom då honan har ungar (vanligtvis tills ungarna är ungefär två år). Honan kan få 1-6 ungar per kull, vanligast är 2-4 ungar per kull.
Leoparden är trots sin relativt lilla och smidiga kropp en duktig jägare, men den fångar ofta mindre byten än vad till exempel tigern gör. Anledningen till att leoparden föredrar mindre byten är att den gärna drar upp sitt byte i ett träd där många rovdjur och asätare har svårt att komma åt bytet. Hjortar, apor, fåglar och reptiler hör till leopardens favoritföda – liksom kor, getter och hundar vilket bidrar till att den är impopulär besökare i byar.
Enligt den internationella naturvårdsunionen IUCN är leoparden som art sårbar. Människan har länge bedrivit jakt på leoparden för dess päls skull men också för att den dödar tamboskap. Populationen minskar ständigt.
Ett av de bästa ställena för att se leopard i Indien är i Satpura nationalpark – läppbjörnens djungel. Satpura finns som tillval på NaturResors Tigersafari Indien.
Giraffantilopen kallas även gerenuk eller giraffgasell och är lätt att känna igen på sina långa ben och framför allt långa, smala hals. Namnet gerenuk är somaliska och betyder ”giraff-halsad”. På swahili heter giraffantilopen swala twiga.
Giraffantilopens päls är rödbrun, insidan av benen är vita. Huvudet är litet i förhållande till kroppen, ögonen är stora med vita ringar runt och öronen är långa och spetsiga. Mankhöjden är runt en meter. Bara hannarna har horn och dessa kan bli upp till 40 cm långa.
Giraffantilopen lever i små grupper där det är torrt – på sandiga stäpper, i halvöknar och på torr busksavann med täta busksnår. Den dricker inget vatten utan får i sig all vätska som den behöver via maten och är därför noga med att välja de bästa skotten, löven och knopparna. De är riktiga experter på att hushålla med vatten. Ofta ser man giraffgasellen stå på bakbenen och beta blad från buskarnas övre grenar och från mindre träd. Den vilar frambenen på buskarnas grenar och tar precis som girafferna sin långa, starka tunga till hjälp för att nå födan. Att tugga i sig blad som växer på närmare två meters höjd är en enkel match för giraffgasellen!
De djur som brukar jaga giraffgasellen är lejon, leopard, gepard och hyena. Kalvarna är ett byte för schakaler, pytonormar och större örnar. Om något rovdjur upptäcks i närheten brukar giraffgasellen försöka gömma sig bland buskarna genom att stå alldeles stilla. Trots sina ganska stela rörelser kan de springa förvånansvärt fort. Giraffgaseller bråkar sällan med varandra om reviren utan håller sig undan andras revir. I Somalia jagas giraffgasellens för köttets skull.
El Karama är en boskapsranch i Kenya där man kan se giraffgaseller i sin rätta miljö. Dit reser vi på NaturResors Fotosafari Kenya och har då området exklusivt för oss själva. Fantastiska fotomöjligheter förstås!