Cuiabá, Brasilien 8 oktober 2014.
Jag vaknar, det är är fortfarande mörkt ute, men jag vill inte sova mer. Här på mitt hotellrum i Cuiabà, Brasilien är klockan midnatt, men min dygnsrytm säger någonting annat: Morgon! Dags för safari! Jag har fortfarande den Kenyanska tiden i kroppen och det brukar vara nu som vi ska åka ut på morgon “game drive”… ut och leta lejon, servalkatter, gnuer och annat som vår fantastiska natur kan erbjuda. Tänk vad vår planet är fantastisk! Så otroligt mycket vackert och spännande som är såväl anpassat att fungera ihop.
Gnuerna vet att de ska korsa Mara River för att det finns fräscht gräs på andra sidan floden. Drivet är så starkt att de kastar sig handlöst ner för branterna längst floden. Många faror lurar längst floden. De vet säkert att vattnet är strömt, att de måste kämpa för att orka komma över floden. Kanske vet de också att stora Nilkrokodiler väntar på årets skrovmål i det strömmande vattnet, att lejon lurar i vegetationen längs floden och att risken att skada sig i denna livsfarliga men också så livsviktiga manöver. De vet att de måste hålla ihop … i tusental … för att de ska överleva som art. De allra flesta klarar sig och fortsätter sin långa, riskfyllda vandring hela vägen in till Ngorongoro Conservation Area i Tanzania. Där ska de föda sina kalvar.
Gnuerna kommer att synkronisera sitt födande så att cirka 10.000 kalvar “sprutar ut” ur dessa kämpande djurs kroppar. Detta sker under februari månad. Även då har rovdjuren kalas! … men, men naturen är fantastisk … gnuen som art överlever och ungefär lika många gnuer, dryga två miljoner djur, kommer att göra samma vandring nästa år, och återigen igen ge liv åt krokodiler, lejon och andra rovdjur som får möjlighet att föda sig själva och sin avkomma. Ja…det är ju bara vi människor som inte riktigt passar in i denna gyllene cirkulation. Vägbygge som skär gnuernas vandringsvägar kommer att starkt påverka antalet gnuer som i sin följd påverkar lejonungarnas överlevnad… och så vidare. Hmmm… mycket att tänka på… och det är inte alltid som man kan vara stolt över sin egen art. Här om veckan var jag där…vid Mara River… tillsammans med min lilla grupp. Kenya Explorer-resenärerna. Vi fick uppleva denna intensiva “crossing” och bevittna gnuernas stora mod när de tar sig över floden.
Jag har flera timmar kvar tills det är morgon här i Brasilien. Redan i morgon bitti så tvingar jag in min kroppen i brasiliansk tidsrytm. Då ska jag och min lilla grupp upp i ottan och leta tapirer, näsbjörnar och myrslokar. Åhh … jag älskar näsbjörnar! Jag ler alltid med både mun och hjärta, när jag ser dessa ljuvliga varelser. Såg ni den fina serien om Brasiliens wildlife som sändes på svenska TV i våras? Jag gjorde lite reklam för den på NaturResors Facebook. Bland annat så skildrades lite av näsbjörnarnas liv. Mycket fint filmat.
Jag minns mitt första möte med en näsbjörnsfamilj. Jag var själv här i Brasilien, Pantanal för att reka inför kommande resor till detta viltrika område. Tyvärr såvar jag riktigt sjuk. Jag hade drabbats av Dengufeber (en virussjukdom) och hade bestämt mig för att bara vara på benen fyra timmar per dygn… och då mellan kl 5.30 – 9.30. Denna tid är djurlivet som bäst och temperaturen betydligt behagligare. Resten av dygnen tillbringade jag i sängläge. Min lokala guide Louise hade kört ut mig i mörkret denna regniga morgon och placerat mig under ett stort träd. Han visste vad han gjorde. När solens orangeröda strålar kikade fram över horisonten och regnet upphörde insåg jag att jag befann mig hos familjen Näsbjörn. Det var runt 10 familjemedlemmar som nyfiket kikade på mig och ruskade av sig regnvattnet i det magiska morgonljuset. Åhh … så lycklig jag var. Vilket otroligt privilegium! Nää… det var ingen febrig hallucination. Jag har fotobevis! … och feberhallucinationer fastnar väl inte på bild, eller???
Om några timmar anländer min grupp hit till Cuiabà, huvudstaden i staten Mato Grossos. Detta ska vara en av de allra hetaste platserna i hela Brasilien. Gästerna kommer att mötas av en temperatur på hela 37 grader när de landar!!! Ciuabà är inte den mest spännande stad så vi dra direkt när mina gäster har landat. Mot Pantanal! … och något lägre lufttemperaturer. Redan efter någon timma hoppas jag att få visa mina gäster både kajmaner, capybarer och ett rikt fågelliv. Sedan blir det bara bättre..och bättre. Jaguarer och jätteuttrar väntar på oss om några dagar.
Tur att jag var förutseende i går och köpte med litet yoghurt så att jag kunde få lite frukost här i den brasilianska natten. Nu har jag samlat kraft och väntar med spänning på att min grupp ska landa. Jag känner så gott som alla. Tolv av dem har varit med mig på tidigare resor, men med i denna grupp finns också två nya ansikten. Spännande! Min stora förhoppning är att alla ska få minnesvärda naturupplevelser, nära möten med vilda djur. Jag önskar också att de ska få ny kunskap om våra fascinerande djur och hur vi kan hjälpas åt att bevara dem i sin rätta miljö. En och annan bra bild hoppas jag att mina fotointresserade gäster ska få med sig hem… och förstås många glada skratt och lite gott vin kanske?
Läs mer om vår fotoresa till Brasiliens jaguarer >>>
Läs mer om vår safari i Kenya >>>
